Lika som bär

Två så underbara små grabbar.  Så lika men ändå så olika.  Vi reflekterade igår över tystnaden här hemma när de sover. På foton tagna vid samma ålder kan man inte se vem som är vem när de sover.

1a toakisset

Den 19 april bröt vi igenom "törs-inte" barriären vad gäller att kissa i toan för Jonathans del. Pottan kallar vi det, men vi använder toaringen barnen fått av farmor o farfar.  Det var på Jonathans egna initiativ. Han var avklädd inför att bada så han passade på att lyfta locket på toan och försökte kissa genom att hålla som pappa gör. Gick inte så bra så jag lyfte upp honom och trots protester satte honom på toaringen. Direkt när jag satte ner honom slutade protesterna och i stället övergick det till intresset att titta när kisset kom. Och kom gjorde det. Bara lite men ändå. Jag jublande,  klappade händerna, dansade och sjöng hurra hurra. Jonathan blev upprymd av uppståndelsen och ville därför prova igen och valde då att kissa som pappa gör. Gick bättre och han lyckades släppa några droppar.

Idag inför badet provade vi igen att sitta på toan o kissa. Inga problem.  Kisset kom. Inte allt men det kom lite i alla fall. Hurra, nu är vi på gång. Efteråt pratade Jonathan om att börja bajsa i toan och det tyckte han lät bra. Vi får väl se hur det går med den saken...

På tal om att bajsa, när vi ändå är inne på den linjen....i torsdags kväll var vi ute och for runt på en massa ärenden hela familjen. Vi stannade till på max för att äta. Jonathan ville ha en hambörjare, pomme och dipp. Han åt inte direkt mycket. Dan därpå så fyllde han blöjan till bredden.
- Oj Jonathan, kommenterade jag, det luktar inte gott. Har du haft ont i magen?
- "Ja-a,  svarade han, Dotatan släppa ut hel hamböja".
(Gissa om jag började skratta.)
- "Ja-ha, sa jag, var det hambörjaren från igår som kom?"
- "Dotatan inte o-om" svarade Jonathan.
- "Nahe tyckte du inte om hambörjaren?"
- "inte"
- "pommen då?"
- "inte,... bara glassen"
En sådan konversation är värd att dokumentera. Dagen då Jonathan "släppte ut hel hamböja".

Tragiskt livsöde

Igår fick vi reda på att killen som jobbat här på garagebygget som pappläggare fick besked i torsdags att hans fru inte har många månader kvar i livet pga bröstcanser. Han är i tidiga 30 och hon lika ung.  De har 2 små barn. Jag känner dem inte och ändå så lider jag med dem något så fruktansvärt.  Tänk att få ett sådant besked. Hur skulle man orka att göra det bästa av dagarna som va kvar? Hur skulle man orka le och hitta glädje in i det sista? Mina tankar snurrar och jag känner mig illamående av den sorg jag känner för den lilla familjen. Vilken hopplöshet att få ett sådant besked. Jag har alltid blivit påverkad av livsöden men det här har verkligen gripit tag i mitt inre. Vetskapen om att vi alla går evigheten till mötes och att det är oundvikligt är en sak som är svår att greppa i sig självt, men när en så ung familj blir drabbad av cancer och måste möta den erfarenheten så tidigt i livet med två små barn involverade dessutom, ja då kommer det så nära inpå ens eget liv. Tungt. Mycket tungt. Hjälp mig snälla att be för dem och deras anhöriga. Det känns som om det är det minsta jag kan göra för dem... be och värva bönesupport. Jag vet inte ens vad de heter,  men Gud Allsmäktig vet.

Äta bulle

"Dotatan må bättre,  Dotatan äta bulle"

Idag har vi varit förbi och hälsat på dagiset där bröderna blivit placerade till hösten.  Eftersom vi inte fick något av våra val så kände vi att det var viktigt att besöka. Vi är under omständigheterna ganska nöjda trots att lokalerna är slitna.  Utemiljön var jättebra.

Efteråt åkte vi och köpte kaffe och bulle för att fira lite. Trots att Jonathan hade en bra upplevelse under besöket på dagis och sa att han gärna kommer tillbaka "annan dag" så kläcker han ur sig "Dotatan må bättre,  Dotatan äta bulle".

Up'n coming Designer

Igår mötte jag äldsta sonen vid toppen av trappen. Han hade lekt i sovrummet och var på väg ner. Jag hörde att något prasslade. Vad har du där Jonathan, frågade jag. "Dotatans väskan" fick jag till svar. Han höll väskan bakom ryggen så att jag inte kunde se vad det var för väska han hade hittat. Får mamma se, sa jag. Fram kom ett videoband som han hade lyckas pilla fram videorämsan på. Ett fint ihopknögglat handtag hade den där remsan blivit på hans egendesignade väska. Nämen, vad har du gjort!, utbrast jag i samma sekund som jag insåg att vi med största sannolikhet aldrig skulle ha tittat på det bandet igen i alla fall. Så, vad gjorde det egentligen att det kom till nytta ...om dock på ett litet annorlunda sätt. Trots den insikten så var jag ändå tvungen att ta "väskan" ifrån honom och ställa i tryggt förvar högt uppe i bokhyllan, bara för att ....ja, man vet ju aldrig när det kan va just det videobandet jag letar efter. Snacka om att ha fastnat i 1993!

Skrämmande upplevelse

I helgen var vi med om en chockartad upplevelse. Jag hade varit ute och cyklat med Jonathan, vår 2 o 1/2 åring. Vi skulle göra skiftbyte jag och Micke och under den sekunden som jag gick in och Micke gick ut, tog sig Jonathan friheten att klättra upp på stegen som vi ställt till balkongen som byggs ovanför entrén. Vi tittade med förvåning på varandra över det klampandes ljudet som kom från ovanför våra huvuden. Förvåning byttes snabbt till förskräckelse när vi insåg vad ljudet var. Micke har nog aldrig bestigit en stege så snabbt i hela sitt liv. Vi fick ner Jonathan men chocken la sig inte på flera timmar.  Tack gode Gud för att du vakade över vår son när vi misslyckades. Våra liv kunde lik väl ha varit på väg åt ett annat håll idag. Vi hade änglavakt.

Frisk promenad 23/3

Det är inte alla dagar som är så fina som idag. Vi hade trots det fina vädret inte lyckats komma ut på hela dan.  Naeh, det här håller inte längre, tyckte vi båda. Vi klädde på barnen, vilket i sig är en bedrift, tog fram vagnen och satte styr mot svärföräldrarna. Jonathan gick,  åkte vagn och åkte axlar om vart annat. En promenad som normalt tar oss ca 70 min tog med den takten över 100 minuter. Det var lite nypigt i kinderna, men vi fick gott om frisk luft och vaknade till lite efter en för övrigt slapp lördag. En lyckad familjeutflykt skulle man kunna säga. Det gäller att ta till vara på varje tillfälle.